2007-12-07
Funkar, funkar inte...
Gästkrönikör i Råd & Rön nr 10/2007: Anneli Jordahl, författare och kulturjournalist.
Den lyser så röd och rejäl emot mig. Mitt livs första telefon, tillverkad av kraftig melaminplast. En greppvänlig lur, en nummerskiva med stora hål där fingret inte slinter och ringer upp främmande människor.
Telefonmodellen är från en brytpunkt i mitt liv. Jag lämnade barndomen då man slutade att svara med numret. Mormor ropade alltid högt i luren: tolv, noll, sju, sju!
Som tonåring på 70-talet var man modernt avspänd och svarade med efternamnet. Förmodligen kommer min röda telefon att hålla hela livet. Jag slår vad om att jag skulle kunna ställa telefonen på golvet, hoppa på den med träskor och den skulle tåla det.
Trådlösa telefoners förbannelse
Annat är det med nyproducerade telefoner. Köpte för några år sedan en stationär Teliatelefon till min arbetslokal och höll på att bli tokig på en hårt brummade ton i luren.”Oj, vad det surrar!” sa alltid folk jag ringde till. Inte nog med det. Det har länge vilat en förbannelse över mina trådlösa telefoner.
De är tvålaktigt formgivna, halkar lätt ur handen och dunsar i golvet. Som om de vore gjorda av porslin dör de på fläcken. Det är bara att köpa en ny. Telias modeller har kortkort livslängd. Vi köpte två likadana, en till hemmet och en till makens arbetslokal. Båda dog snabbt.
Köpte sedan två Siemens som verkar hålla bra. Klarade av en duns i golvet. Den tappade andan för ett kort tag – men kom igen.
Det stora problemet är trots allt den undermåliga kvaliteten på mobiltelefoner. Min man köpte en Nokia N93 när den var ny på marknaden för ett och ett halvt år sedan. Den hade videokamera och hög upplösning på den vanliga fasta kameran: maken behövde den för sin yrkesverksamhet.
Går inte att ringa med telefonen
Problemet var bara att den var värdelös på den viktigaste funktionen: att telefonera! Mitt under samtalen stänger den av sig och – i bästa fall – startar den om. Det är något absurt med en telefon för 5 500 som man inte ens kan ringa med. De som ringer angelägna samtal undrar naturligtvis varför maken håller sig med billigt strunt.
En kollega till maken köpte en likadan telefon och konstaterade: man kan göra precis allt med den – men inte ringa.
Det här påminner mig om när jag bodde i USA ett år, 1979. Jag var 19 år och arbetade som au pair i en välbeställd familj utanför New York. Minns att hushållsmaskinerna pajade jämt. Dammsugaren var plastig och skör som en Barbieleksak. Familjens flotta bilar åkte ständigt in på verkstad. Jag minns att jag reagerade på all ömtålig elektronik och tänkte: Så här är det i alla fall inte i Sverige!
Men nu är vi där. Elektronikföretagen är hårt speedade och särskilt när det gäller telefonbolagen handlar det om att kläcka nya idéer och bräcka grannen.
Kapplöpningen mellan Nokia och Ericsson gör att det är viktigare med en snabb uppdatering av en mobilmodell än att förädla kvaliteten.
Konsumenterna har reducerats till en försökspanel för ofärdiga produkter. Mitt i all elektronikstress orkar ingen protestera. I stället ringer man en kompis och klagar. Och kompisen säger: ”Vilket skit, min funkar inte heller.”