2007-11-02

Avlatsbrev i vår tid

Gästkrönikör i Råd & Rön nr 9/2007: Anna Ardin, statsvetare och frilansskribent.

Jag reklamerade precis ett fadderbarn. Orsaken var den vanliga; att jag inte fick vad som ut­lovats. Idén med fadderbarn är att man betalar en liten summa varje månad till en organisation eller företag som i gengäld lovar stå för delar av ett utvalt barns grundläggande behov. I paketet ingår även viss kontakt mellan barnet och gi­varen.

I marknadsföringen av tjänsten utlovades att inte bara jag, utan även barnet skulle ha ut­byte av kontakten – något som visade sig fel­aktigt.

Jag skrev ibland till fadderbarnet i Latinamerika på hennes eget språk, men i stället för svar på mina brev fick jag högtidskort med innehåll såsom: ”Thank you very much for all your help, you mean so much to me. Happy new year”.

Fadderbarnstjänsten finns eftersom barn lider på grund av att min del, vår del, av världen använder en så orättvist stor andel av de globala till­gångarna. Det var den obalansen jag ville göra något åt. Så jag skaffade mig ett barn för att känna att jag gjorde något.

Påtvingad brevväxling

Men välbefinnandet infann sig aldrig. I stället för en känsla av lättnad fick jag en standardiserad och påtvingad brevväxling med någon som inte har något utbyte av mig utan snarare tvärtom. Känslan av kontakt var minimal och därmed även min be­tal­ningsvilja.

Problemet med verksamheten är att affärsidén är att få mig att känna mig god; att det inte i första hand handlar om att ge barn ett bättre liv utan om att ge oss själva ett bättre liv. Om fadder­barnsförmedlaren inte kan få mig att känna mig unik och uppskattad av ett barn långt borta, så saknas den bärande delen i affärsidén – och det oavsett om biståndet jag skickar kommer fram till barnet eller inte.

Jag arbetade en tid med skolinformation om bistånd. Ibland stötte jag på elever som inte ville lyssna, förvånansvärt ofta med hänvisning till att familjen hade ett fadderbarn. Om det är så att elever i Sverige tror att deras föräldrar kan köpa dem moderna avlatsbrev, sådana som kyrkan sålde för syndernas förlåtelse under medeltiden, i form av fadderbarn, så har vi ett problem.

Vill väl men...

Världens resurser är snett fördelade och vi be­höver hitta vägar för att föra över medel från första till tredje världen. Men att stora företag och organisationer förmedlar kylskåpsbilder på söta, duktiga barn – vars jobb är att skapa rent samvete – är problematiskt.

Vi som skaffar oss fadderbarn vill så väl, men omedvetet riskerar vi att tappa vår vilja att förändra i det stora per­spek­tivet. När vi västerlänningar tror att våra växelpengar kan ge oss en fribiljett från ansvaret att jämna ut orättvisorna har något gått snett i förklaringen av världens maktförhållanden.

Om det är bra eller dåligt att ha fadderbarn är inte något jag kan svara på, för det beror på. Själv har jag hur som helst inget fadderbarn längre, eftersom jag tror att den relationen påverkade både barnet och mig själv negativt.

Jag försöker istället stödja på andra sätt, för det är ju bra att betala för världens barn! Men kräv inte valuta för pengarna och se till att hålla fast vid ditt dåliga samvete när du gör det. För det går trots allt inte att köpa rent samvete för pengar.