2007-09-28
En dörr för mycket
Gästkrönikör i Råd & Rön nr 8/2007: David Ericsson, författare och journalist.
Man lär känna sin sjuttiofemåriga mamma rätt väl genom åren. Så när hon ringde till jobbet mitt på dagen förstod jag att det var något särskilt.
”Hej, det är lilla mamma” sa hon. ”Jag har beställt en säkerhetsdörr.”
”Jaha?” sa jag. ”Behöver du verkligen en? Du bor ju på nedre botten där balkongdörren kan öppnas utifrån med skruvmejsel.”
”Jo, men jag vill ha den och nu är det ändå försent att säga nej. Dom kommer på torsdag.”
Det här var på måndagen. Det visade sig att dörren skulle kosta tjugotvåtusen, inmonterad och klar.
Ångrat sig
Det kröp fram att hon ångrat sig men skämdes för att hon låtit lura sig och dessutom skrivit på en massa papper.
”Jag tycker faktiskt om min gamla dörr”, klagade hon.
Jag insåg att någonting gått riktigt snett. Pengarna från försäljningen av en bostadsrätt, sorgen och förvirringen efter att hennes båda bröder gått bort inom ett halvår och en bruten arm som innebar starka mediciner, hade gjort henne till ett lätt byte för en dörrknackande dörrförsäljare.
Operation Slippa dörren började.
Jag ringde försäljaren som förvånansvärt snabbt, som om han haft dåligt samvete, erinrade sig beställningen. Han sa att den naturligtvis inte ska gälla om hon var sjuk. Men hänvisade till försäljningschefen.
Denne sa dock att ingen order kunde annulleras utan ett läkarintyg. Annars skulle det kosta femtusen kronor.
Allt högre tonläge på diskussionen
Någon tid att fixa intyget fanns inte och ställningarna var låsta då vi i allt högre tonläge diskuterade under en dryg halvtimme.
Det visade sig att morsan gjort flera misstag, bland annat ringt försäljaren sedan han gått. Något som friskriver företaget från sådant som ångervecka. Hon hade också låtit dem komma hem och mäta dörrhålet.
Flera gånger tänkte jag nämna att jag är författare och frilansjournalist. Men en känsla av att det skulle vara att utnyttja min ställning hindrade mig. Eller om det var för att jag ändå inte trodde att det skulle bita på den allt mer högljudde försäljningschefen.
Istället var det han som råkade komma med en intressant uppgift.
”Hon sa i och för sig till försäljaren att hon var sjuk.”
Jag tyckte att det rimligen borde räcka som argument för att häva köpet. Men det tyckte inte han.
På kvällen var jag på teater och såg en usel pjäs. Jag kom hem på dåligt humör, både över pjäsen och över samtalen med dörrföretaget. Jag bestämde mig för att ta till tyngre artilleri; att söka dess vd på nätet.
Mejl till vd
Det hade helt klart gått prestige i affären så det gällde att tassa försiktigt. Därför använde jag både list och den lilla diplomati jag besitter då jag mailade vd:n.
Jag vädjade till hans känslor. Alla har vi väl en mor som kan drabbas av sorg, bli sjuk och virra till det?
Klockan halv åtta på morgonen svarade vd:n att rätt person skulle titta på ärendet.
Men då ingenting hänt vid halv fyra på eftermiddagen mailade jag, rädd att det helt plötsligt skulle sitta en säkerhetsdörr hos morsan tillsammans med en faktura, att vi i vart fall inte ville ha någon ny dörr.
Tre minuter senare
Tre minuter senare ringde försäljningschefen. Beställningen var annullerad; utan kostnad.
Vad hade hänt? Vad gjorde att företaget, Svenska skydd, blev juste och tillmötesgående till slut? För att jag vände mig till rätt person? Men att gå till vd:n är väl ändå att ta i för en sån här sak.
Och morsan hade ju faktiskt i sin förvirring lyckats göra i stort sett alla fel man kan göra.
En fråga som gnager är om det hade någon betydelse att jag till slut undertecknade mailet till vd:n med mina titlar, författare och journalist. Hade allt löst sig lika smidigt om jag skrivit mitt tidigare yrke: långtradarchaufför?
Numera kommer ingen in i morsans lägenhet utan att först vänskapligt ha klappat den gamla trädörren från femtiotalet.