2007-08-24
Dagen då diskmaskinen dog
Gästkrönikör i Råd & Rön nr 7/2007: Johan Tell, författare.
Det svirrande ljudet lät som om ett barn svingade en tennisboll på ett snöre. Runt, runt, svirr, svirr. Ljudet kom från köket. Det var inget bra ljud. Svirr, svirr. Oavsett om det var ett svingande barn eller något annat som kunde låta som en tennisboll som for fram genom luften var det inget ljud jag ville höra. Svirr, svirr.
Det var diskmaskinen som likt en stor, döende insekt försökte hålla liv i sig själv genom ansträngda, nasala, viljestyrda andningar. Svirr, svirr. Men ingenting hände. Ingen rörelse. Inget vatten.
Ingenting. Svirr, svirr. Sedan tystnad.
Inga bromerade flamskyddsmedel
Dags att köpa en ny, miljövänlig diskmaskin, tänkte jag och valde en återförsäljare som på sin hemsida skriver: ”Vi garanterar att all hantering i vår verksamhet sker på ett miljövänligt sätt.”
– Hej, sa jag till killen i vitvarubutiken, jag vill köpa en diskmaskin som har A-klassad energiförbrukning, diskeffekt, torkeffekt och som inte innehåller bromerade flamskyddsmedel.
– Brommade vaddå? undrade säljaren och såg ut som en ugnslucka i fejset, blank och innehållslös.
– Bromerade flamskyddsmedel.
– Brommade flammade, vaddå?
– Bromerade flamskyddsmedel, sa jag som läst på, används i plaster, textiler, elektroniska och andra produkter som anses brandfarliga. Dessa kan orsaka störningar i beteende, inlärning och reproduktion. Flamskyddsmedlen har kemiska likheter med miljögifter som PCB och DDT, varför de lätt tas upp av andra organismer men är svåra att bryta ner.
– Aldrig hört talas om, sa ugnsluckan, som därefter försökte föra över samtalet på ämnet höj- och sänkbara korgar samt fiffiga ställ för vinglas.
Jag bara gick
Jag påpekade inte för honom vad som också står på företagets hemsida: ”Den säljare du möter i butiken känner verkligen till de produkter som säljs och kan bistå med avgörande råd.”
Jag bara gick. Svirr, svirr.
Det påminde lite om när jag köpte en begagnad miljöbil för drygt tre år sedan.
– Här, sa bilförsäljaren och pekade på något som upptog halva bagageluckan, sitter gastanken. Det är bara några bultar, så den är lätt att ta bort.
– Ta bort? Jag tänker förstås köra på gas.
– Köra på gas?
Svirr, svirr.
Det påminde också om när jag skulle impregnera mina barns vinterjackor och just före kassan plockade upp burken jag valt i hyllan och läste: ”Skadligt för vattenorganismer. Kan orsaka skadliga långtidseffekter i vattenmiljö.”
Vilket i mina öron inte lät som något jag ville ha i närheten av mina barns hud.
Käck "filosofi"
På företagets hemsida skrev man dock käckt om sin ”filosofi”:
”Natur och miljö är viktiga delar av livet. Vi känner oss hemma under den blå himlen och en längtan efter att gå ut i den friska luften.”
När jag mejlade företaget med en stilla undran om huruvida det inte förelåg en djup avgrund mellan deras miljöskadliga produkter och deras himmelsblå filosofi, fick jag svaret. ”I slutändan kan man säga att vår impregnering inte är miljövänlig, men gentemot andra alternativ så är vår mindre skadlig mot naturen.”
Svirr, svirr.
Just idag, efter 113 dagars handdiskande, levererades och installerades vår nya miljövänliga diskmaskin.
Den läcker bara lite.
Svirr, svirr.