2007-06-28

Det är något konstigt med ansiktskrämer

Gästkrönikör i Råd & Rön nr 6/2007: Sisela Lindblom, författare.

Någonstans för många år sedan läste jag i en artikel med skönhetstips, tror jag, några rader om hur journalisten Annika Jankell skötte sin hy. Och i sin tur också något om hur Annika Jan­kells mamma skötte sin. Eftersom det var så själva tipset återberättades. Det var egentligen inget märk­värdigt och jag kan inte ens återge citatet exakt. Det var bara detta enkla råd – från mamma till dotter – något i stil med att när man fyllt tjugofem, måste man börja tillföra fukt till sitt ansikte.

Men det där är alltså en sak som jag då och då går och begrundar. Annika Jankell, hennes mam­ma och gränsen tjugofem. Resonemanget har hängt med mig, från då, när jag själv ännu inte hade hunnit passera den magiska gränsen, tills nu, när jag närmar mig fyrtio. Det är också nästan det enda jag vet om Annika Jankell, (men det känns ändå som vi på det viset kommit att umgås ganska mycket).

Det är något konstigt med ansiktskrämer. Känslan för vad jag som tjej vill smörja in mig med i ansiktet har genom åren varierat. Och andra kvinnors råd eller berättelser om hur de skött sin hy har som ovan, på ett nästan overkligt sätt, etsat sig fast i minnet hos mig.

Det är klart att kvinnligt åldrande är ett slags trauma i en kultur som belönar sina kvinnor så rikt för just ungdomlig skönhet. Det kan ju vara en anledning att fastna i en evighetsloop kring ett inte alls särskilt komplicerat fenomen. Men den balansakt man som kvinna utför i vår kultur är också en balansakt mellan tro och vetande. Där tro egentligen är likställt med sensualism och ifrågasättandet av den tron blir att frånsäga sig det sensuella.

I tjugoårsåldern, ungefär i samma veva, tror jag, som jag läste om Annika Jankells hy, läste jag också en annan artikel om skönhetsvård. Det var en hudläkare som förklarade att det inte fanns någon som helst anledning att köpa dyra hud­produkter. Det gick inte att exempelvis tillföra vitaminer eller ämnen utifrån till huden (eller till håret). Behövde man tillföra fukt i ansiktet var det, ur vetenskaplig synvinkel, effektivast med något rent fett.

Det han sade är bevisat. Man behöver bara fem minuters surfande på internet för att läsa sig till liknande resultat. Ändå betalar kvinnor mängder med pengar för mycket dyra hudvårdsprodukter som på sin höjd luktar lite godare än en vanlig hudlotion eller, för att vara ännu krassare, en klick vaselin.

Jag har själv, så ateist jag är, funnit mig fångad mitt i gesten att vilja utföra en ren troshandling. Jag som alltid vetat om de veten­skapliga resultaten redovisade av den där hud­läkaren, jag har ändå stått och nosat på en burk god dyr lukt och osynlig, overksam kräm på någon flygplats.

Fem, sex, sju hundra kronor! För en förpackning och för beskrivningen av vad som kosmeto­lo­giskt ska komma att uppnås. En saga, tydligen mer värd än hårdfakta och seriösa undersök­nings­resultat. En burk jag är frestad att köpa.

För att nå den där bilden av mig själv som sensuell går vägen i en sekulariserad, men allt mer marknadsliberal kultur, genom många liknande troshandlingar.