2007-03-22

Nej tack, jag vill inte bli uppäten

Gästkrönikör i Råd & Rön nr 3/2007: Johanna Nilsson, författare.

Jag har bestämt mig för att sluta bli uppäten i tid och otid. Har bestämt mig för att undvika alla psykologiska vampyrer som – hur snälla och omedvetna om sin dränerande effekt de än är – jag tidigare tålmodigt suttit och fikat med timme efter timme, tröstat, uppmuntrat, peppat, coachat och avlagt löften om att alltid finnas till där för honom/henne, eftersom de ju behöver mig.

Efteråt har jag, utmattad, gått hem tillsammans med en växande ångest och urholkning av själen. Hungrig, jag har varit hungrig, och i behov av tröst. Skvallertidningar, tv, lugnande tabletter och diverse annat har tillfälligt dövat känslan av att vara utnyttjad.

Samtidigt har jag varit arg på mig själv för att jag är en sån mes som aldrig säger ifrån. En sådan som alltid ska leka martyr, morsa, psykolog och socialjour. Varför? Njuter jag av det? Ger det mig något? Idiot! har jag tänkt om mig själv. Sista gången! har jag lovat.

Och sedan har telefonen varit knäpp tyst och jag har tänkt att den här gången får han/hon ringa mig och föreslå fika eller något annat, men istället har jag ringt och sagt: ”Hur mår du? Kan jag göra något för dig? Klart jag förstår att du inte orkat höra av dig, du har det ju så kämpigt nu. Vill du att jag kommer över?” Och så har jag ilat över och så har det hela varit igång igen.

De har ätit upp mig. Och jag har låtit dem göra det.

Men vänskap och relationer handlar om att ge och ta. Visst, i perioder kan det vara okej att vara den givande och stöttande parten, bara man själv får tillbaka när man själv behöver en axel att gråta ut mot.

Till slut var jag så slut att jag helt enkelt inte orkade höra av mig till mina olika vampyrer. Och de hörde inte av sig till mig. I korta stunder kan jag fortfarande känna bitterhet över det. Skälla ut dem i mitt inre. Men de skulle inte förstå. Vissa människor bara är sådana som tar och tar, oförmögna att ge tillbaka. Om det beror på gener eller uppfostran vet jag inte, och för­hopp­ningsvis är alla inte hopplösa fall, men faktum kvarstår: jag har dragits till dem och de har tacksamt tagit emot min fulla uppmärksamhet.

En oändlig trötthet svepte över mig. En depression kröp in. Och jag blev rädd, när jag tänkte på åren som gått, och hur jag alltför ofta umgåtts med människor som tuggat i sig min själ, ivrigt påhejade av mig.

Jag bytte strategi. Och dumpade alla vampyrer.

Jag ansträngde mig å det yttersta för att tänka på också mig själv i mina relationer till andra människor. Ordet ”egoism” for då och då igenom mitt huvud, men med positiv klang.

Det är okej att vara egoist ibland. Det är många gånger livsnödvändigt. För livet är här och nu och ingen tackar dig för att du krympt dina egna behov till ett minimum, till förmån för andras.

Ditt liv, mitt liv, är lika värdefullt och viktigt och i behov av energi utifrån, som andras.

Det är okej att känna sig ”taskig” när man dumpar till exempel en vän som bara tar, inte ger.

Det är okej att säga nej tack till att bli uppäten.