2007-01-26

Gör uppror mot idealen

Gästkrönikör i Råd & Rön nr 1/2007: Marie Dahlén, redaktör på Lunarstorm.

Det monotona surret från fläkten tystnar. Värmen och fukten har brett ut sig likt ett täcke i om­klädningsrummet. Badhuset är torftigt inrett med orange-vitt kakel. Framför mig står en vän och klär av sig. Min blick fastnar på hennes tunna kropp.

Tystnaden är kvävande. Luften blir tätare och fuktigare, den gör mig ännu svettigare än vad jag borde vara. Vad ska jag göra? Vad ska jag säga?

Mina läppar rör sig, men inga ord kommer ut. Jag står som förstenad. Hon går med små, stapplande steg mot duschen. Det gör ont att titta på henne. När tog hennes liv slut?

Det kalla stålet i duschen har aldrig känts så bländande. Är det kontrasten mot hennes tunna kropp som lyser igenom?  Revbenen syns tydligt, brösten går nästan inåt. Benen är inte större än mina armar och hela hennes kropp är svagt lilafärgad.

Jag vill bara ta tag i henne och ruska liv i ­henne igen. Men jag vågar knappt ens titta.

För att må bra måste min vän lyckas spy upp varenda matbit i hela kroppen. Vara helt ren, som hon kallar det.

Är hon och hennes anorexi en produkt av vårt galopperande konsumtionssamhälle? Vecko­tidningarna och kabelkanalerna vältrar sig i och överfaller oss med trådsmala ideal. I reportage och reklam glorifieras modellerna och ”vi får veta” hur tunna vi ska vara, hur vi ska klä oss och vilka dyra produkter som är heta just nu. Lockbetena är lyx, rikedom, skönhet, stjärn­status.

”Jag syns. Alltså finns jag.”

Men det kostar på att synas och finnas. De trendiga kläderna är svindyra och skönhets­idealen driver många in i ätstörningar – som i värsta fall slutar i en alldeles för tidig död. Just när livet ska börja på riktigt.

Jag erkänner, jag bläddrar själv i tidningarnas modeguider. Letar efter något som kanske kan passa på mig.

Överallt möts jag av blonda, smala, socker­söta, framgångsrika unga kvinnors förföriska leenden som tycks säga: ”Se ut som mig så blir du lycklig!”

Samhället ser i första hand mig och min ­ge­neration som konsumenter. Informationen och budskapen från myndigheter, skolan och andra om riskerna med olämpliga ideal och ­ät­stör­ningar lyser alltmer med sin frånvaro.

Men är det inte okej då? Är det inte upp till var och en att känna sig nöjd med sig själv och se ut som man själv vill och må bra?

Tyvärr tror jag inte det. För så länge vi matas av medieindustrins utseendefixering, kommer alltför många att inbilla sig att den glamorösa (läs sjukliga) kroppen är vägen till framgång. Det är den som får blickar på stan och den som gör sig bäst på bild, instoppad i de dyra kläderna.

Måste vi först se en vän med lilafärgad kropp, utstickande revben och med ben smala som dina och mina armar innan vi vaknar till, reagerar och protesterar?

För vi måste reagera och protestera! Blir vi tillräckligt många som höjer rösten lyssnar chef­redaktörerna och modeskaparna till slut – om inte annat av egoistiska skäl. För det handlar om att sälja, utan konsumenter blir det inga pengar!

Och ibland måste vi tillåta oss att bli riktigt förbannade. Sluta vara så jäkla svenska och istället skrika ut allt vi har inombords. Släppa loss lite fyrverkeri och upptäcka att det faktiskt går att påverka.