2010-01-27

Inget litet problem att vara stor

Gästkrönikör i Råd & Rön nr 1/2010: Hans Olov Ohlson är frilansjournalist. Han har bland annat varit chef på tidningen NSD och på SVT Luleå. Nyligen romandebuterade han med boken Messerschmittsakademien.

Det gäller att ta vara på utrymmena. Därför fyller jag det här spaltutrymmet med några ord om hur knepigt det kan vara med både bristen på och överflödet av just utrymme.

Även för den som bor i Norrbotten är begränsningen i luftrummet ett bekymmer. Det är nämligen inget litet problem att vara stor. Själv var jag stor redan som liten, klart längre än genomsnittet. I dag har jag skjutit iväg till 194 cm och nått insikten att det framför allt är mina lårben som är för långa. Det gör att det ofta känns trångt.

Så är det till exempel när jag som kultur- och underhållningskonsument besöker biografer, teatrar, konsertsalonger eller idrottsarenor. Nog fattar jag att man får in en extra bänkrad om man drar ihop utrymmet några centimeter mellan alla rader, men den beräkningen gör inte bara skillnad. Den gör ont också.

Jag är ju inte den ende som är lite dryg, fysiskt alltså, och jag skulle önska att man gav oss lite mer plats.

Nyligen satt jag i en föreläsningssal på Musik högskolan i Piteå. Där var det så trångt i raderna att jag inte bara tittade snett på mina med människor. Jag tvingades till och med att sitta på snedden för att rymmas.

Som flygresenär upplever jag liknande problem. Ofta är det fullt och omöjligt att breda ut sig i sidled. Det blir till att sitta i "upright position", mer än vad som är bekvämt.

Avundsjukt har jag ibland spanat in näpna medpassagerare vars ben viker nedåt cirka en decimeter innan mina egna gör det.

Tur att Luleå bara ligger en dryg timme från Stockholm, och tur att jag ändå stannade i växten i tid. För några år sedan om ringades jag i flygplanet av Norrköpings basketlag, som kvällen innan hade förlorat mot Plannja Basket. När jag såg de giganterna pressa ner sig på sätena kände jag mig plötsligt som en liten plutt. Ibland tröstar insikten att det finns de som har det värre.

Vid bilkörning uppstår också komplikationer. Nog kan jag hitta bilar med tillräckligt ut rymme för mig själv i förarsätet, men i många modeller skjuter jag då bara bekymren bakom mig. Till baksätet. Den passagerare som sitter bakom mitt förarsäte riskerar minst meniskskador.

Det tvingar mig att välja bort de mindre bilmodellerna och att ha en relativt stor bil. En som drar mer bränsle och därmed blir mindre miljövänlig. Min längd gör mig alltså, kort sagt, skadlig för miljön.

Ett liv utan bil är dessvärre omöjligt. Som frilansjournalist har jag hela Norrbotten som arbetsplats. Utan bil går det inte att lösa de problem som vardag och verklighet radar upp.

Norrbotten är ett stort län, med mycket utrymme. Det innebär långa resor och många mil med utsläpp. Rekordet i dagsutflykt för mig och min fotograferande kollega var ett besök vid Kristallens stensliperi i Lannavaara. När vi var tillbaka i Luleå hade vi kört 84 mil, lika långt som mellan Luleå och Uppsala. Tur på den turen att det i alla fall fanns plats för benen!

Kontrasten var ett besök hos ett företag i Luleå centrum. Det hade sina lokaler i grannhuset, på andra sidan min egen lägenhetsvägg. Den gången gick det att gå.

Text: Hans Olov Ohlson