2008-06-25

Ingen OS-fest i klädfabriken

Det är EM-yra och OS-feber och strålande tider för sportklädesbranschen. Företagens vinstkurvor klättrar stadigt uppåt och kedjorna växer. Men för dem som tillverkar plaggen finns ingen anledning att fira, visar vår granskning.

Gå direkt till artikel med tabellen (pdf öppnas i nytt fönster) >>

Sportkläder är hett. Kända designers lanserar egna kollektioner och kläderna har blivit så attraktiva att många bär dem som modeplagg.

I Europa, som kan se fram emot både fotbolls-EM och OS, väntar en sportsommar utan dess like, som sannolikt kommer att lyfta försäljningen av sportkläder och prylar ytterligare ett par snäpp.
– Visst är det bra att företagen går med vinst. Det tråkiga är att de framgångarna inte spiller över på dem som tillverkar kläderna, säger Henrik Lindholm på organisationen Fair Trade Center, en ideell förening som arbetar för en rättvis internationell handel.

Även om de största märkena som Nike och Adidas har gjort verkliga försök att komma åt problemen är villkoren för arbetarna i sportklädesindustrin fortfarande ofta usla med extremt låga löner och långa arbetsdagar.Merparten av tillverkningen sker i Asien.

2004, inför OS i Grekland, uppmärksammade den internationella kampanjen Play Fair at the Olympics att tillverkningen av tröjor och sportskor i Kina och andra länder ofta präglas av otrygga anställningsvillkor, löner som inte går att leva på, ovärdiga boendeförhållanden, orimliga arbetstider, misshandel, rakasserier och barnarbete.

Inget har hänt

Fyra år senare har mycket lite hänt, visar Play Fairs nya rapport. Alla de stora företagen har visserligen numera antagit en så kallad uppförandekod, ett dokument där man presenterar sina etiska och miljömässiga krav på leverantörer och underleverantörer.

Däremot har inte många lyckats – eller velat – arbeta fram bra metoder för att se till att kraven följs. Därför förespråkas nya tag i form av bättre samarbete mellan sportklädesföretag, fackliga och frivilliga organisationer och regeringar för att komma åt grundproblemen.

Råd & Rön har granskat de svenska sportklädesföretagen i samarbete med organisationerna Fair Trade Center och Rena Kläder. Även här kan sportklädesbranschen blicka tillbaka på en rad framgångsrika år.

Förutom en stadigt ökad försäljning öppnade Stadium sju nya butiker i fjol. Intersport har köpt upp Gobutikerna och öppnat en jättebutik i centrala Stockholm, med syftet att återerövra den svenska marknaden. Den minsta aktören, Team Sportia har vuxit mest av de tre och öppnat nya butiker. Men när det gäller det etiska ansvaret har knappt något hänt på de fyra år som gått sedan vår förra granskning.

Kontrollerar leverantörer

Intersport har knappt arbetat vidare med sociala och etiska frågor, Team Sportia har antagit en uppförandekod men började kontrollera företagen först imars i år. Längst har Stadium kommit, som kontrollerat de flesta av sina leverantörer på egen hand, i samband med fabriksbesök.

Inget av företagen har valt att delta i något organiserat samarbetsorgan för att förbättra arbetarnas villkor. Och inget företag ställer krav på levnadslöner till arbetarna.
– Alla säger att de tycker att de här frågorna är viktiga men i praktiken har mycket lite hänt, säger Eléonore Elfström Fauré på Fair Trade Center.

– Jämfört med de stora internationella företagen som Nike, Adidas och Puma ligger de svenska företagen långt efter.
– Egna kontroller i samband med fabriksbesök är bättre än inga alls. Då kan man upptäcka synliga missförhållanden. Däremot kommer man inte åt de största problemen som löner, arbetstider och anställningsvillkor.

Henrik Lindholm på Fair Trade Center har själv upplevt att fabrikerna kan vara jättefina, moderna och välskötta samtidigt som arbetarna bor trångt, under ovärdiga förhållanden utan tillgång till rent vatten.
– Det kan också vara så att fabriken som gör skorna kan vara väldigt välskött medan de som gör sulorna sitter i eländiga fabriker.

Problem bland underleverantörerna är svåra att komma åt.

Samarbete bäst

Kampanjen Play Fair at the Olympics har presenterat ett handlingsprogram med de viktigaste frågorna för företagen att ta itu med: Levnadslöner (löner som det går att leva på), respekt för föreningsfriheten, tryggare anställningsvillkor och åtgärder mot fabriksnedläggningar (som bland annat används som påtryckningsmedel mot arbetarna).

Många kommersiella revisionsföretag som anlitats av sportföretagen har kritiserats för att de lyckas hitta och uppmärksamma problem – men att det inte leder till någon förändring.
– Det bästa verktyget för att kunna göra något åt problemen är ett brett samarbete, till exempel genom flerpartsinitiativ, säger Eléonore Elfström Fauré.

Ett flerpartsinitiativ är en sammanslutning av företag, fackföreningar och icke statliga organisationer där fler parter än företag sitter på beslutande poster. Vissa kan certifiera fabriker med hjälp av lokala organisationer, andra fungerar som plattformar för erfarenhets- och kunskapsutbyte, rådgivning och uppföljning.

Inget av de svenska företagen har gått med i ett flerpartsinitiativ.
– Arbete med flerpartsinitiativ tar tid och kräver en person som arbetar på heltid med de här frågorna. Att företagen inte gör det handlar nog mer om att man vill styra själv än om ekonomi, säger Henrik Lindholm.

Så här gick granskningen till

Play Fair at the Olympics: Uppgifterna i den internationella rapporten bygger på hemliga intervjuer med 320 sportklädesarbetare i Kina, Indien, Thailand och Indonesien. Intervjuerna har genomförts i samarbete med lokala arbetarorganisationer. Bakom kampanjen och rapporten står Rena Kläder, Internationella fackets samarbetsorganisation (IFS) samt en lång rad organisationer och folkrörelser världen över. Syftet är att förbättra arbetsvillkoren i den globala sportklädesindustrin genom att sätta press på företag och den internationella olympiska rörelsen.

Den svenska granskningen: Är gjord av Råd & Rön i samarbete med Fair Trade Center och Rena Kläder. Uppgifterna bygger på intervjuer och korrespondens med representanter för företagen och uppgifter från företagens webbplatser.

Vad kan du göra?

Vill du sätta press på företagens sociala och etiska ansvarstagande? Här är några tips på hur du kan gå till väga:

Fråga i butiken hur plagget har tillverkats.

Skicka ett mail till företagets huvudkontor i Sverige och fråga hur man arbetar med att förbättra arbetsförhållandena i tillverkningen.

Läs mer om kampanjen Play Fair at the Olympics 2008 och de aktiviteter
som är inplanerade: www.playfair2008.org.

Engagera dig i någon av organisationerna bakom Rena Kläder www.renaklader.org.

Har du fler tips?

Maila då gärna till oss på Råd & Rön: radron@radron.se
eller skriv till Råd & Rön, Box 6086, 102 32 Stockholm.

För låga löner största problemet

Inför OS reser Pui-Lin Sham och Staphany Wong runt i Europa för att berätta om de kinesiska textilarbetarnas villkor, med usla löner och extrem press. Råd & Rön träffade dem under deras korta besök i Stockholm.

Pui-Lin Sham var 13 år när hon började arbeta på fabrik. Efter 25 år i textilindustrin arbetar hon fackligt i Hongkong med att försöka förbättra textilarbetarnas villkor.

Staphany Wong arbetar också med fackliga frågor, bland annat med research till Play Fair-kampanjen. Tillsammans har de på kort tid gjort en miniturné i Europa, med stopp i Österrike, Polen och Sverige, för att informera om arbetarnas villkor i sportklädesindustrin.

De har deltagit i seminarier och träffat representanter för företag och intresseorganisationer. Men inget av de svenska sportklädesföretagen deltog i seminariet i Stockholm.
– Först och främst vill vi att folk ska få upp ögonen för hur tillverkningen av sportkläder går till. Ännu bättre är det om folk hjälper till att sätta press på företagen, till exempel genom att stödja olika kampanjer och organisationer som arbetar med frågorna, säger Staphany Wong.

Facket förbjudet

Många tror att Honkong är så utvecklat, men det gäller inte i textilindustrin, säger de.
– Ett stort problem är att fabriker läggs ner och flyttas till Kina, där villkoren är mycket förmånligare för företag och lönekostnaderna lägre. Folk tvingas ta andra jobb med ännu sämre villkor och oreglerad arbetstid, säger Pui-Lin Sham.

I Kina är det förbjudet att organisera sig fackligt. Arbetspassen är långa och produktionskraven stenhårda. För att nå upp till kvoterna görs ofta avkall på säkerheten och olyckor är vanliga. Med skyddshandskar på händerna är det till exempel svårt att arbeta lika effektivt. Därför struntar många i att använda dem.

Har villkoren förbättrats något under de fyra år som gått sedan förra kampanjen?
– Även om många märkesföretag arbetar med de här frågorna på pappret märks det ofta inte på fabriksgolvet. De stora företagen borde ha kunnat göra mycket mer, säger Staphany Wong.

– Lönerna har blivit något bättre på senare år men i praktiken har påslaget ätits upp av inflationen.

Trixar med arbetstiden

I Hongkong tjänar en textilarbetare runt 180 kronor per arbetad dag, men får ingen ersättning för de dagar de inte arbetar, berättar Pui-Lin Sham.
– Enligt lagen ska man arbeta en viss tid per månad för att få semester och sjukpenning.

Många arbetsgivare lägger arbetstiderna så att arbetarna inte når upp till kraven.
– På 70–80-talet var textilindustrin en viktig industri i Hongkong. Man kunde
arbeta mycket övertid, men då gjorde man det frivilligt till skillnad från i dag när textilarbetarna tvingas arbeta långa pass.

I Kina är månadslönen i de mer utvecklade provinserna cirka 660 kronor per månad, en lön som det inte går att leva på.

I andra provinser kan lönerna vara ännu lägre.
– För att hindra arbetare från att flytta runt mellan olika fabriker för att skaffa sig bättre villkor är det vanligt att lönen hålls inne. Så gör man också ibland om arbetarna inte nått upp till sin produktionskvot. Det händer att lönen hålls inne i 2–3 månader även om man enligt lag ska få betalt varje månad, berättar Pui-Lin Sham.

Här i Sverige är olympiska spelen en folkfest. Hur ser ni på OS?
– Vi är glada för ett OS i Kina eftersom det ger oss tillfälle att lyfta fram de här frågorna. Vi hoppas till exempel att Internationella Olympiska Kommittén ska ta sitt ansvar när de väljer samarbetspartners. Men ännu har vi inte sett någon handling.

Gå direkt till artikel med tabellen (pdf öppnas i nytt fönster) >>

Text: Maria Nöjd