2008-03-26

Diskriminering - en realitet för den äldre konsumenten

Gästkrönikör i Råd & Rön nr 3/2008: Barbro Westerholm, riksdagsledamot (fp).

År 2000 tog EU:s ministerråd beslut om ett direktiv mot åldersdiskriminering i arbetslivet. Sverige kommer att införa direktivet i sin lagstiftning under 2008. Bättre sent än aldrig, vi borde haft det i vår lagstiftning redan 2003.

Just nu pågår i EU ett arbete för att se om man kan vidga direktivet till att omfatta även varor och tjänster. Det är välkommet, eftersom diskriminering av äldre inom andra sektorer är en realitet, även om den ibland kan vara svår att se.

Här är några exempel:
Seniorbostäder erbjuds på många håll endast till personer som har fyllt 55 år men inte är äldre än 69, 73 eller 75 år. Därmed utesluts många äldre från möjligheten att få flytta till ett boende som skulle passa dem bättre än den gamla bostaden.

Det finns låneinstitut som lånar ut pengar till dem som fyllt 18 år men inte till dem som fyllt 69, 70 eller 79 år.

Det finns pensionärer som nekats köp på avbetalning därför att de ”bara” har pension och inte inkomst av förvärvsarbete. Köparen skulle i och för sig kunna klaga hos Konsumentverket och få rätt men den möjligheten utnyttjas inte. Det stannar vid att köparen går kränkt och arg ut ur butiken.

Katalogerna från modehusen börjar nu så smått visa kläder för 40-talister men inte för oss som är födda tidigare. Är inte också vi viktiga konsumenter?

Det digitala samhället är värt en särskild mässa. Mer och mer av den samhällsinformation vi alla bör nås av läggs på webben. Att sköta sin ekonomi,handla varor och tjänster är något som i ökande grad bygger på att vi har tillgång till datorer, mobiltelefoner, internettjänster och annan informations- och kommunikationsteknik.

Samtidigt hittar omkring hälften av alla över 65 inte till den ”www”man hänvisar till i tv-programmet för att se hela receptet eller chatta med politikern i debattprogrammet.

De får också betala mer för biljetter och resor därför att de inte kan köpa dem över nätet och de kommer inte åt offentlig information. De är helt enkelt diskriminerade därför att de av olika anledningar inte har dator och tillgång till internet.

Orsakerna är flera, dels har de inte mött tekniken i arbetslivet, dels upplevs tekniken som för komplicerad. Den har fler funktioner än man har nytta av, kostar för mycket och det är svårt att få hjälp när den krånglar.

Alla tillverkare är inte inställda på att användbarhet för äldre och funktionshindrade också ger säljbara prylar för stora konsumentgrupper som inte behöver alla de funktioner yngre vill ha.

Att hitta rätt med knappval för att få personlig service hos ett företag, en bank eller en vårdcentral kan vara komplicerat. Logiken i sökvägarna är långtifrån alltid lätt att förstå, inte minst för äldre som har andra referensramar än yngre.

Det jag efterlyser är kundvänligare tekniktjänster samt enklare tillgång till personligt stöd vid användandet och till rimligt pris. En väg att gå kunde vara att räkna det personliga stödet som hushållsnära tjänst eftersom den samhällsinformation även äldre förväntas ta del av lämnas digitalt.